Först skall jag berätta om när matte svek mig. Matte vill helst inte skriva om detta egentligen, vet jag, för att hon skäms så mycket. Men jag skriver om detta ändå, faktiskt! Tji, fick du, matte!
En gång så kom hon nämligen hem med ett stort kattmonster! Fy vad! Jag blev helt förskräckt och chockad. Denna andra katt som ju var stooooor kom ju liksom och tog över mitt revir! Matte skulle ha oss båda att lukta på varandras filtar för att vi skulle bli vänner. Pah! Knappast att jag ville vara vän med denne inkräktare.
Och tog över mitt klösträd gjorde hon också! Och matte sade ingenting!
Jag bara stod och tittade. Fick ståpäls av rena förskräckelsen.
Så fort den stora läskiga inkräktaren bara närmade sig mig så morrade jag till det värsta jag kunde. Här bor JAG!
Jo, jag kan ta ton minsann! Hon skulle inte komma hit och ta över, det gjorde jag klart för henne på en gång! Jag jagade iväg henne under soffan. Så fort hon ens stoppade ut tassen så motade jag bort henne igen med mitt morrande. Matte har aldrig hört mig morra så förut, men nu fick även hon veta vad jag går för.
Jag blev väldigt sur och besviken på matte också. Det här trodde jag inte om henne, det var ju hon och jag! Hon försökte blidka mig genom att gosa och kela, men nähej, det ville inte jag. Jag drog mig undan från henne, hon hade ju svikit mig. :-( Jag vågade inte riktigt gå på toaletten heller, för vem vet om den där stora inkräktarkatten bara skulle komma in mitt när man satt där...
Men sen försvann hon tack och lov. Efter knappt ett dygn. Jag såg när matte stoppade henne i buren och sen for de iväg. Och matte kom hem ensam. Hon var olycklig då över att ha svikit mig och bad verkligen tusen gånger om ursäkt. Hon gav mig extra god mat och försökte verkligen vinna tillbaka mitt förtroende, så jag förlät henne. Och hon lovade på heder och samvetsord att inte göra så mer, att det är hon och jag bara och det känns tryggt.
Matte vill förklara lite: Sparven ville gärna berätta om denna hemska upplevelse, även om jag själv helst vill förtränga det... Den "stora inkräktarkatten" som Sparven refererar till var en maine coon-katt som jag blev tillfrågad om jag kunde kattvakta en vecka. I min enfald trodde jag att Sparven skulle bli glad att få någon att leka med, men riktigt så enkelt var det ju visst inte.
När jag märkte att Sparven inte ville gå på toaletten eller ville låta sig bli klappad av mig så blev jag riktigt oroad. Jag var livrädd att jag skulle ha traumatiserat min lilla sparvälskling för gott, och att hon aldrig mer ville ty sig till mig... Det blev lika hemskt för matte som för kisse. Maine coone-katten som f.ö. hette Cynthia och var ursöt fick snabbt komma hem till mina föräldrar istället under veckan jag skulle ha henne. Tack och lov så förlät Sparven mig och återfick sitt förtroende för mig. Men jag kan inte förlåta mig själv för det! Jag handlade i god tro, men att se hur dåligt Sparven mådde av det var så hemskt att jag aldrig kan förlåta mig själv för det! :´-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar